20060309

i mina skrymslen och vrår.

när jag var tolv hade jag en bästis som ofta hade en lila pike-tröja på sig.
vi brukade baka grön sockerkaka och prata 4 timmar i telefonen varje dag.
nu hejar vi inte ens på varandra då vi träffas.

konstigt.
när jag var tolv trodde jag hon var en evig vän.
när jag var tolv hade jag mina barbiedockor i en låda i min garderob.
nu är jag tjugotvå och inser att vänner är så mycket mer än sådana som kan prata i telefonen.
nu har jag mina barbidockor i en låda i min gardeob.

1 kommentar:

Anonym sa...

Hm. Det är underligt hur människan fungerar. Jag väljer att tro gott om folk, att det handlar om missförstånd eller helt enkelt osäkerhet. Jag har inte pratat med min "vän" på två år snart. Jag minns egentligen inte varför vi inte pratar med varandra längre. Bara det antyder väl att det kanske inte var något att hänga upp sig på från början?

Vansinne, I tell you.