SOMMAR2008STOCKHOLMTOKVARMT

jag är ju så snygg.

REDLIGHT

fans jävla skit satans dator helvete und so weiter.

min pappa har ett företag som servar datorer åt folket. typ sådana praktiskthandikappade som jag. asbra. asbilligt. asbehändigt.

fast det går inte alltid som han vill, i alla fall inte på en gång.

så när han sitter nere i sin butikskällare och plitar på tangenter och skruvar i apparaturer så drar han några svordomsvisor högt för sig själv. och idag även för mig.

sen så vips så funkar datorn och ägaren blir glad.

och jag tänker göra ett litet tillägg.

när jag kommer hem till härnta så kommer jag att klicka hem en kamera. en fungerande kamera som ska hjälpa mig ta bilder som duger. för den hära iphone är utomordentligt fenomenal - förutom att den knäpper skitbilder med skitkvalité.

oavsett vad jag har råd med eller inte.

CHECKCHECKCHECK

jag är så stolt över mig själv nu så jag blir alldeles salig!

har mailat jobbiga jobbmail (farbror alice)

sen har jag ju som sagt kontaktat försäkringskassan

jag har pratat med revisorn för Farbror Alice och bokat in så att hon kommer upp till härnta och fixar momsredovisningen. askalas.

har tagit bort onödiga överföringar på 3 olika sparkonton (som jag för övrigt inte har någon användning utav längre)

och under tiden har jag lyssnat på en miljard jullåtar från min pappas spotifylåtlista.

GOLDENPOPSTICKLE

jag tycker om mig själv där.

kort blond hår.

min mammas stickade tröja.

15 år gamla jeansshorts.

en halvmeter snö ute.

och socker i munnen.

skönt att se bilder av mig själv där jag vet att jag kände lycka.

lycka är ovant och. där och:et slutar tar vi själva vid.

FORSAKRINGSKASSAN CAN BE GOOD

Jag bedömmer att patientens arbetsförmåga är nedsatt längre tid är den som det försäkringsmedicinska beslutsstödet anger, därför att:

förlusten av sitt första barn i fullgången tid är ett stort psykiskt trauma som därmed kräver extra lång tid innan full arbetsförmåga uppnås.

nog satan är det så. eller hade någon tänkt sig att jag, som personlig assistent åt man med konstant tillsyn, skall kunna ge honom mitt fulla stöd och hjälp då jag inte ens kan förmå mig själv att duscha?

har suttit i telefonen med försäkringskassan den senaste halvtimmen.

om allt stämmer, enligt papirus och efterräkningar, så kommer jag att få mina pengar snart.

att vara utan inkomst sedan juli tär på livet kan jag säga er.

jag kysste mitt sparkonto adjöss nyss. det var ordentligt jobbigt.

oh well.

jag har hittat en fin blogg förresten.

tycker hon verkar så speciell denna dam.

vacker och butiksinnehavare och mamma och hennes sätt att skriva tilltalar mig.

hon vågar berätta om saker som inte känns så bra, att hon är ledsen eller arg fastän hon ändå promotar sin butik.

hon verkar våga vara sig själv.

så otroligt inspirerande.

-Drömma-

TRISSEL OCH PRASSEL

jag är sällskapsdam åt min far idag.

vi sällskapar och dricker kaffe med mjölk i hans butik.

och emellan varven försöker jag trixa med layouten på denna här blogg.

det går inte så bra. men satan i gatan heller att jag tänker ge mig.

den ska bli snygg den här tryhandleme. den ska bli snygg.

PRINTA

en hel massa kemiska ämnen och en hel massa pepparkakor.

nu ska jag sätta mig under tre filtar och frysa framför TVn.

har spenderat förmiddagen i skogen och snott åt mig lite granris och eftermiddagen bjöd på skyltsöndagsbestyr på Farbror Alice.

huden kliar och gråten sticker mig i halsen. är på väg ner i ett grått hål nu.

så i stället för att skriva så stirrar jag mest framför mig.

behöver kanske säga mig själv att det är nu som är den viktigaste tiden. att mina upplevelse när jag är på väg ner i detta gråa hål, dessa upplevelser är vad jag ska printa ner här.

alla oformliga ord. alla kantiga känslor. min avund. min moderliga saknad. mitt allt och mitt inget.

det är detta jag ska skriva om, för att en dag så kommer alla dessa känslor vara länge sedan upplevda.

det finns inget.

och sen en dag fanns du.

ROCKABYBABY

skjut mig hugg mig sätt på en pinne bränn mig på bål

när i hela friden ska all denna smärta upphöra? borde det inte börja sina i mina sorgekällor? hur mycket ensamhet ska eka innan det börjar fyllas upp i det där hålet i mitt inre. förmodligen en hela jävla massa.

i morse vaknade jag vänd mot vänster, och det första jag ser är Nils Arvids tomma vagga som står där bredvid, för mig har den varit trygghet i vad som känns en vilsen värld. men idag hånade den mig med sitt gapande.

märker efter en stund att jag kramar en kudde, så som jag tänkt mig att jag skulle få vakna med min bebis. men istället är det en ful knölig kudde som ligger där på min arm, tätt intill mitt bröst. kuddhelvete. vaggahelvete.

FREDAG OCH FÖRMIDDAG

Jag är inte så nyskapande. I alla fall inte på att välja vardagsnöjen.

KVARTS GLÄDJE

Idag glädjs jag åt en kvarts solsken och min fina väska från Jimmy Choo.
Och jag glädjs åt att jag berättade för min syster att jag älskar henne.
Och jag vrider mig i sängen vid blotta tanken på livstids straff. Så som det jag kände hade utdömts mig idag, då jag på sjukhuset passerade en vädligt liten och nykläckt bebis som låg i sin mammas famn, och vred sitt lilla huvud mot hennes bröst.

Nu ska jag somna, men först nöta lite mer på tankarna som gav mig glädje idag. Väska och kärlek.

TORSDAG

Skjut mig.

UNCLE AL

Klockan 17-19 är det kundkväll med 25% rabatt och tilltugg och dryck och grym musik och sånt.
Farbror Alice is da shit

INTE SÅ VOKAL

under dagen och gårdagen har jag gått omkring i en rätt okej värld.

tankar om att jag "klarar mig rätt bra nu" "kanske är det onda nästan borta".

så sitter jag där ikväll på Metropol och diggar jazz, låtsas förstå och låtsas imponeras av soloprestationer då en tanke går över till en annan och så vidare.

för att förklara lite tydligare:

jag tänker på Farbror Alice - en inte helt osökt tanke eftersom butiken ligger på samma gata som jazzklubben - spinner vidare ganska snabbt till vårt sortiment, närmare bestämt en viss tröja med en ren ifrån Uniforms och hoppar sen bakåt i tiden då jag hittar ett minne där jag hade Daniels exemplar av denna tröja en lördag i butiken - och då slår det mig - denna lördag var dagen mitt barn dog.

så sitter jag där bland alla medelålders jazzdiggande ovetande tråkmånsar och tyst för mig själv yttrar orden mitt barn är dött.

är inte alls på ett ställe i mitt inre där jag kan övertala mig själv om att meningar som "klarar mig rätt bra nu" "kanske är det onda nästan borta" ens vidrör sanningen.

närmare bristningsgränsen nu än nånsin innan, jag har bara blivit så pass duktig på att manipulera fram en rak rygg och leenden att jag nästan tror mig själv.

LIVE

At metropol

YO

Sitter med mitt kalla kaffe och undrar hur pass stor förändring jag är tvungen att genomgå nu, nu när mitt liv blev precis som förr fast tomt. Måste jag ta livsomvälvande beslut, raka mitt hår, börja studera eller lära mig knyppling?
Än har inget ändrats. Jag är som jag var, jag går på samma gator, jag hejar på alla jag hejat på förrut, jag klär mig i samma kläder och jag sover i samma säng.
Samma samma samma.
Måste jag ändra ytterligheter för att allt ska kännas annorlunda? För att det ska kunna bli okej igen?
Räcker det inte med att jag kämpar med tanken på att fortsätta klara av dessa gamla rutiner och gamla delar av mig själv?
Jag ställer frågan till mig själv, och jag kräver nog inget svar, mest vill jag fingra på tanken om vad jag är. Vad som definierar mig.

EN TRULILUTT

En av dom bättre
Bon Iver - re:stacks

I SPOTTED A NINJA

idag är jag en vän. en vän till ylva då vi gick på kaffedejt. och en vän till mig själv då jag köpte assnygg klänning från mitt eget Farbror Alice. asassnygg.

det kan du hoppa upp och ninja hajja!

TISDAG HELA VECKAN

i min skalle är det måndag.

fast eftersom jag inte får göra måndagsrutiner, på grund av arbetsplikt på Alice, så blir det ju per automatik tisdag ganska snabbt.

VÄNDER MITT LIV TILL ETT MISTY BLUE

kan jag säga att jag är okej?

gråter inte.

jag är mest bara elak.

har haft en riktigt bra helg, men så fort jag kom innanför dörren här hemma så brast varje kärl varje tanke förvandlades till ilska och allt bra blev omvänt till hemskheter.

vet just nu inte om jag kommer orka mig igen det här.

HEMMA, IGEN.

eller kanske vitt?

BEHÖVA ÄR DAGEN ORD

och ibland är det skönt att få vara lite stolt att jag har så fantastiska människor i mitt liv.

nu ska jag titta på svt play och sen äta soppa och sen se film och sen sova och sen vakna och bila hem mot härnösand.
alltså, jag är i umeå och hänger. jag behövde få hänga och behövde få bli lyssnad på. och bli sedd och inte ifrågasatt och kanske uppmuntrad och förstådd.
och jag fick fira en finaste människas födelsedag och sen fick jag mig en kopp te och struntprat mitt i natten.

och jag fick insikt om hur viktigt det är med behovet av att få behöva andra. jag spenderade förmiddag och dag igår med Linn och Linn, två människor som jag beundrar och behöver. och jag hoppas dom vågar behöva mig när livet vill sig så.

behöva behov och bepröva.
så ja, nu har jag pratat klart om de.

A TWIST OF PLANS

snart ska jag gå och hämta Täss paket och efter det ska jag hem och byta om för träning.

och efter det ska jag hålla om daniel, som kompensation för mitt förskräckliga jag igår.

we all must go throw it sometime.

you were not the first.

don't expect the worst.

the leaves may fall but the trees stand tall.

don't give up.

you will make it.

eller nått i den stilen.

BODY IMAGES

jag saknar min runda mage. min runda kropp och min runda mage med en knodd som snurrar och burrar in sitt huvud mot mitt hjärta.

och jag saknar att vara smal. saknar att kunna klä mig i trasor som hängde sig rakt och fint på min långa rangliga tränade kropp.

yta kan betyda så mycket. nu har jag ingen mage och ingen ranglig kropp. däremot har jag en grav och en massa kläder i tre storlekar för små.

PULP FICTION

idag har jag lust att klippa mig en page och färga håret orange. eller svart.

och nu så har jag sett New Moon.

klart å betar't.

EN GLAD IDIOT

jag är så arg nu att jag skulle vilja slå hallspegeln i golvet. kasta blomkrukor i väggen och skrika och grina. jag är nog alldeles för arg, för sansad. för istället för att go totally mental så sätter jag mig ner här vid datorn och förevigar känslan i ställlet.

för att påminna mig själv om den ilska som kan finnas för att jag saknar någon jag aldrig haft, någon jag väntat på så länge.

och jag skäms inte för att erkänna hur elak jag kan vara mot daniel. hur hårda min ord är då min olycka väller över honom. jag sårar honom djupt, kanske kommer det stå mig dyrt någon dag. just nu bryr jag mig inte. jag känner allt och ingenting. emotionellt kaos.

det finns sekunder jag bara vill packa min väska och dra så jävla långt bort härifrån. ta passet i handen och boarda ett plan till ett annat land. vara oansvarig och skita i föräldrar och vänner och ytliga bekanta och lån och butik och garderob och hund och daniel och han jag vet att jag älskar mer än livet själv.

men istället sitter jag här i en mörk lägenhet med hatet i bröstet och längtan efter att andas utan ett bälte som stryper mig över halsen.

jag minns inte hur det är att vara mig själv.

och ibland tror jag inte att jag vill minnas den glada idioten igen.

UGLY PANTS DAY

ibland är jag så insiktsfull att jag nästan vill slå mig själv på käften.

nu åker jag ner till Farbror Alice och tjattrar med Hanne ett slag.

adios.

OCH NU ÄR DET SÅHÄR

iförrgår pratade jag med en fin kvinna som heter Kerstin. hon jobbar på Erikshjälpen här i stan och har följt mig så där på håll sedan dom öppnade second hand-butiken. hon är glad och duktig på att sprida bra energi omkring sig.

när vi stod där inne i butiken i tisdags så frågade hon mig om jag kan acceptera att Nils Arvid är död.

jag började gråta, så där tyst ni vet, och svarade nej.

hon fyllde då i tomrummet där mina ord borde varit och frågade: vågar du säga det? vågar du säga att du inte kan acceptera. att du inte kan leva med det?

om jag ska vara rak mot mig själv så vågar jag nog inte alltid det. vågar inte säga det högt och inte heller kan jag leva med att han är död.

jag är tvungen, för inget går att ändra. men jag kan inte leva med det.

jag lever mot att han är död.

jag fick nyligen veta att han var en frisk pojke. inget alls var hans fel. inte heller mitt. så hur ska jag kunna leva med något sådant?

denna Kerstin gav mig en sådan boost då hon visade mig att jag faktiskt inte alls behöver acceptera något. Livet är så här. Jag behöver bara veta att det är livet, och att jag är stark i min svaghet.

Jag kan inte leva med det, jag lever mot det.

Men jag vill leva. vill andas och vill föda sjuttio ungar.

och jag vill le och skratta och nån dag når jag gråter så kommer mina tårar inte vara för honom utan för andra ledsamheter, för så är livet.

och nu är det så här.

A CAMP

Don’t you know love is stronger than Jesus?
Don’t you know love can kill anyone?
so bring it on; wars and deceases
You know that love can do you like a shotgun

BLÅ BLÅ PORT

jag på Blå Porten antikt och loppis i somras. en av mina bästaste platser på denna jord, i alla fall för att göra fynd och få fika kaffe i gammalt bonnkök med ägaren och vännen Birgitta.

jag har börjat skriva så långa inlägg. så jag tänkte lätta upp all text med en bild. eller tre.

varsgodsåmycket.

VILL VILJA VÅGA VARA

jag satsar ju för fullt på att bli ett vanedjur, därför kunde du imorse finna mig först på en promenad med hund sen på gymmet. eller det som sägs vara ett gym, jag tycker mest det är en bunt mesiga stålrör som står lite huller om buller i en källarlokal som är målad lila. men hur som haver.

där står jag och drar i några av dessa stålrör när en man, i vad jag antar är pensionsålder, kommer fram och ställer sig en liten liten bit ifrån min kropp. han frågar undrande om jag står där och ojar mig inför nästa repetition. Nej svarar jag. snarare laddar jag mig med energi.

mannen, som ser ut som en pensionerad polis med liten ölmage och allt hår kvar på huvudet lutar in ansiktet mot mitt och säger lugn och tyst att här på gymmet kan han gå och finula på saker. har han något som inte går att sluta fundera på, kanske svåra beslut eller händelser så lyckas han lösa dom när han är här på gymmet.

han ler lite lätt och går sedan iväg till sin maskin.

jag står där, paff och tyst. tror inte jag gav honom någon vidare respons på uttalandet.

för mig kändes det som om han såg in i mig, som att han såg min oro och rädsla.

han gjorde mig en björntjänst.

han rättfärdigade mitt val att vilja bli stark och vilja ha rutin och min vilja att vilja.

PÅTÅR TRETÅR ÄLSKART

sent igår kväll blev jag uppringd av en ung man. han bjöd ut mig på dejt idag, måndag.

blev upphämtad strax efter 19 och han körde mig till McDonald's.

den mest otippade platsen för en dejt, och bara därför så väldigt väldigt uppskattad utav mig.

god glass, hålla handen, fnitter och sedan en biltur runt staden som avslut innan han släppte av mig vid lägenheten.

och nu sitter han där i soffan, med en te åt sig och en te åt mig.

jag älskar honom verkligen. denna fina människa som kan hitta nygamla sätt att charma och överraska mig.

min daniel.

TYSTNADEN ÄR INTE MIN VÄN

det är ibland som om kroppen och själen inte orkar mer. som om ledsamheten tar abrupt slut.

vaknar idag upp och låter bli att känna mig fram, att inte gå på emotionellt högvarv. istället avverkar jag en plan som jag igår kväll rabblade tyst för mig själv, ingen avancerad plan. mest bara rörelser utan behov av eftertanke:

-stänga av väckare

-tända lampan

-vika tvätten

-dricka ett glas vatten

-ladda telefonen

-klä mig i träningskläder

-gå på Diesels morgonrunda

-ringa Sarah

-hem igen, frukost och vända om

-gymma 1 timme

-duscha

-lunch

-börja rabbla ny ramsa för andra halvan av dagen

jag hoppas att min taktik fungerar även fast innehållet i min förmiddagslista är trist, inrutan och mest cirkulerar kring att jag rör på mig.

men jag tänker att om jag vet vad som kommer härnäst, utan inväntad tystnad eller stillasittande så kommer jag faktiskt att kunna ta mig framåt. att inte somna om 4 gånger varje morgon bara för att jag inte orkar lyssna på tystnaden.

som du kanske förstår så är tystnaden inte min vän.

SÖNDAGSMIDDAG HOS PÄRONEN

sister sister solitude

I ARKIVET

fjorton år.
alla andra ord är överflödiga.

VINTAGE

fin butik.

lite inspiration med färg och form och kaotisk ordning.

SÖNDAG

vakna 0703

somna om

vakna 1028

vilja somna om

kliver istället upp

sätter igång en tvättmaskin

sätter mig framför TVn och tittar på Gillmore Girls

har huvudvärk

ska vika tvätt

ska tvätta håret

ska åka till kramfors och gratta pappa på en försenad farsdagsmiddag

borde avsätta tid för att torka golv

borde även gå en lång promenad i regnet för Diesels skull

kommer inte fullfölja endera uppgifter

JA, MEN.

ett litet tips

om du möter mig, och tänker tanken att säga något snäll. kanske något som ska ge framtidstro så få inte för dig att säga dessa ord i följd:

men du är ju ung, ja men du får fler barn.

detta ger inte tröst. detta är ett slap in the face.

oavsett om jag välsignas med fler barn så kommer dom aldrig kunna ta Nils Arvids plats.

han är min första lilla pojke. inget annat barn i världen kommer att kunna erbjuda mig det han ger och hade kunnat ge. så hur kan en människa tro att orden ja men du får ju fler barn ska spela någon roll?!

ibland kan inga ord alls ge mer trygghet och förståelse än saker sagda enbart för att få ord ur munnen.

LÖRDAG

idag är det en fantastisk dag.

jag är okej idag.

inte bra.

inte gråtfärdig vid minsta tanke på att andas.

jag är bara okej. och okej är fantastiskt.

TEXT

du skulle ha fått allt.

jag kommer att svika dig.

jag skulle gjort dig ledsen.

jag skulle ha försökt hitta ett sätt.

fylld av brustna tankar.

vad har jag blivit?

jag vet att ni alla försvinner i slutet,

och då skulle du fått allt.

ett kungarike av smuts.

om jag kunde börja om.

en miljon kilometer bort.

jag skulle hålla det för mig själv.

jag skulle finna ett sätt.

TELL ME ABOUT LIFE MY LITTE ONE

the sence of time is cathing up with me.

medans människor som mig driver in i drömvärlden.

jag sluter mina ögon när händerna skakar.

där satt jag.

det var i början av detta år.

ärtan var liten som ett knappnålshuvud och jag helt ovetande.

nu är inte då och vatten rinner under bron eller va fan jag ska skriva.

piss och skit.

eller som min fina 91 åriga granne sa till mig igår: pyton.

FREDAG

diesel dricker vatten.
jag dricker te som sticker i halsen.
daniel skapar affischer för Farbror Alice.
Peter - vår fenomenala praktikant gör sånt där bra, typ sortera i lådor och ändrar i inredningen.
och senare idag ska jag dricka kaffe och titta på folk från fönstren på något café.

skulle aldrig nånsin ställt upp på någe dylikt.

tills jag en dag stod där med magen i vädret.

nu älskar jag bilden.

DAGENS TEXTRAD"

"Du har jävlaranamma och något litet frö av framtidstro, även om det känns hopplöst ibland."

Linn S (jag är välsignad med många fina Linnar i mitt liv.)

idag klockan 1500 ska jag och daniel besöka sjukhuset igen. vi ska få tillbaka alla provsvar från utredningen. och när jag åker hem därifrån tänker jag gå på IKEA för att köpa ljus.

och nej, detta är inte en dag jag vill gå igenom. vill inte veta några svar. det räcker med att han aldrig mer finns hos mig. vilket annat svar kommer kunna ge mig något?

TACKSAMHET ÄR ETT VACKERT ORD

textmessage received

23.12 Mr Big:

Vi kan ju alltid hälsa på honom.

Han bor ju trots allt inte långt bort.

Fast nog får man anse att han flyttade hemifrån lite väl tidigt.

Man får försöka vara tacksam för det lilla.

MITT BÄSTASTE BIBELCITAT

den fullkomliga kärleken övervinner all rädsla.

SHADY AND WITH A BABY

jag kan inte påstå att jag går sysslolös.

och inte är jag sällskapslös heller.

men ändå känner jag mig oftast ensam och oförmögen att ta mig an något.

punktar jag upp mina dagar rinner uppgifterna iväg och jag kan gott ge mig själv en eloge för väl genomfört arbete vare sig jag har tagit mig en promenad, sålt ett par jeans kanske två eller putsat mina fönster. faktum är att det lättaste är oftast det som tar mig mest energi, och att tvätta mitt hår tillhör en av dom värsta uppgifterna jag kan tänka mig, numer.

varje dag blir jag tacksam då jag får tillfälle att le eller känna mig betydelsefull för andra.

och jag ryggar inte tillbaka från att visa mig ute eller ifrån att sköta räkningar, diska eller orka sätta ner fötterna i golvet varje morgon. det är ett måste för att leva. så jag lever i den aspekten.

men så kommer stunderna då en stark människa vågar vara som starkast - och hon låter allt falla.

nyss gick jag på toaletten för att kissa. sätter mig ner och gråten börjar rinna så häftigt ner för min kind att jag tappar andan. munnen är vidöppen och jag kippar efter andan. inget hörs, det är tysta tårar. tysta tårar svider i mitt bröst.

jag avskyr tysta tårar.

och jag avskyr att inte minnas hur det var då jag aldrig var ledsen.

RUTIGA RANDEN INTE I HANDEN

like electric sparks in my heart.

some day Im going were your going.

älska Ipod.

älska kafé kaffe.

älska rutig skjorta.

älska lockigt hår.

BLAND ALLA BLOMMOR OCH BLADER

idag fick jag en kram av en emma och en klapp på axeln av en Kajsa.

den ena var värmande den andra kändes som en käftsmäll.

DRESSROOM MADNESS

jag skäms för mig själv.
spenderade 45 minuter på gymmet i morse med Jullan. Skönt och lugnt tempo för att inte dra ner förkylningen från hals till lungor.
Väl uppe i omklädningsrummet så sitter ett par tre tjejer och pratar när jag ska byta om.
Det tar mig säkert två långa minuter innan jag lyckas övertala mig att inte byta om på toa. Jag vågar klä av mig dock vänd mot skåpet så att ingen ska se mig, eller är det kanske för att jag inte vill se om någon ser mig?
Med handduken tryckt mot kroppen tar jag mig till ett tomt duschutrymmet och gör ett snabbt besök under vattenstrålen innan jag skyndar mig tillbaka mot ombyteshörnan.
Fler tjejer har lyckats samlas precis i anslutning till min bänk och skåp. Jag skyler mig och drar på mig kläderna så fort att jag eliminerar alla möjliga tidskrävande processer så som smörja ben, parfym och deo.
Jag har aldrig varit denna.
Jag har alltid varit bekväm med nakenhet - med min egen nakenhet. Även då jag var höggravid kunde jag strip naked utan större eftertanke. Men nu är självkänslan borta.
Hur tar jag mig vidare? Sitter delar av min hjärta nu fast i reflektionen i spegelbilden?
vet inte.
önskar jag inte haft sådan stark koppling mellan själ och kroppsuppfattning. Kanske blir det enklare när huden på min mage inte vittnar om barnet jag bar?!
fastän en del av mig önskar känslan ändå kommer sitta kvar. Det är mitt minne av min bästa tid. Något fult blir vackert i hjärtat.

KÄNSLOSTORMAR KOMMER SNABBT

just nu är jag asförbannad. så asförbannad för att jag sitter här i min fåtölj med datorn i knät. inte med min bebis i knät. det är knäpptyst här hemma, daniel lagar middag och diesel ligger vid mina fötter och sover.

och min bebis är inte här.

jag är inte ledsen, bara arg.

så asförbannat arg.

orättvisa elaka dumma idiotiska meningslösa liv.

and still, life goes on like nothing ever happened.

faktiskt är det så.

Nils Arivd fattas mig hela tiden, magen är tom och hans säng står orörd bredvid min.

Varje morgon vaknar Daniel med en suck då han känner ensamheten komma. Att sakna och älska någon som var vid liv men aldrig fick leva. Någon som var halva mig och halva sin pappa. Livet för oss är precis på samma sätt som innan vi blev med barn - men ändå adrig detsamma igen.

All förväntan och längtan är nu sorg och ensamhet och oro.

Hela vårt hem andas vårt barn men han fanns aldrig här.

fortfarande asförbannad.

fortfarande alldeles ensam.

FOO FIGHTER

i åttonde månaden struttade jag omkring på 10 centimeters klackar i stockholm när vi alla från Farbror Alice var på inköpsresa. Märk väl att Hanne som inte är i åttonde månaden går i vita tygskor mellan visningarna.

vilken kämpe! ja, jag alltså.

IGÅR VAR DET MÅNDAG MORGON

idag har jag druckit åtta koppar kaffe och ätit hundra gram ost.

klockan är snart kvällen och jag grämer mig över att behöva ta mig tvärs stan till Farbror Alice för att förbereda momsredovisningen som ska in imorgon.

trycker i denna stund in två kolakakor i käften samtidigt för att döva mitt grämande.

det funkar inte, men kakor är ju gott så jag klagar inte.

MÅNDAG MORGON VAR I MORSE

jag blir inte så mycket roligare än så här.

i vart fall inte idag.

NÄR JAG HITTAR KVÄLLEN

för första gången sedan förlossningen sover jag själv i lägenheten. daniel började jobba igen igår, sovande natt hörde till vanligheterna i fyra år. just nu känns det som ett hån mot vad jag har kvar.

kvällar och nätter blir hårda och tyngre än tiden som flytit förbi mig under dagen. jag underhåller mig med att lusläsa varenda blogg jag kommer över, letar folk på facet och målar mina naglar gång på gång på gång. och ikväll göra jag det alldeles själv.

det är lätt att skriva här ibland, andra gånger tar det emot. jag gör det som en påminnelse om saker jag tror jag kanske inte kommer spara i mitt minne, men som jag ändå vill ska få finnas kvar. ibland blir det bara ledsamheter. ibland kommer mitt jag tillbaka.

ibland är mitt språk målande andra gånger är det fragment av vad jag önskar eller drömmer.

men alltid är det jag.

bara jag.

två bilder som visar bara jag. bara jag och ärtan i magen på ett hustak i tunisien i mars.

SÄTT DIG HÄR

se sån fin stol jag i min hall har. fin stol med tjocksockar broderade med röda hjärtan.

THIS I LIKE

hittade en blogg som på något sätt gått mig förbi, när jag läser och tittar på fina bilder hon publicerat så känns ansiktet på något vis bekant. Minns nu att jag suttit på café Schmäck i Umeå dagarna innan förlossningen och sett henne och dennes små liv charma mig totalt. Hennes två pojkar med stora undrande ögon.

så fint så fint.

CYCKELSTOLLE

detta är nog en av dom värsta bilderna daniel lyckats ta på mig. och passande nog så ser jag ut att vara i 12e månaden och allt verkar svullet.

minns hur jag (jag var i 6e månaden och kan lova att bilden inte gör mig rättvis) klagade den dagen. klagade på värmen och mina lår som stötte emot varandra. minns hur jag var arg för att min smala kropp förändrades och tårar rann.

så ser jag inte livet nu.

för fyra söndagar sedan stod jag och strök ett gult sänglinne åt min bebis i magen.

idag plockar jag fram ett gravljus jag skall tända hos honom ikväll.

satt på Waynes med Daniel och hans bror Jonas för en stund sedan. Vi läste tidningar och drack kaffe med mycket mjölk.

Vid bordet bredvid oss sätter sig ett par som väntar barn, inga jag känner vid namn men deras ansikten känns bekanta. efter ett tag får paret sällskap av ett annat par, och tydligen väntar även dom barn. skratten ljuder då kvinnorna pratar om svullna vrister och ringar som numer är för småa. en av dom havande pratar om miraklet med att få amma. hur mammakilona magiskt kommer att försvinna på kort tid.

allt jag kan tänka är: stackars tjocka människa. du var tjock innan och du kommer fortsätta vara tjock. din idiot. din idiot som inte kan förstå hur underbart det kan vara att få känna din bebis sparka därinne. du din idiot som aldrig kommer värdesätta denna väntan mer än just nu. all iver hon har för att få föda sitt barn och tappa vikt.

jag önskar henne allt gott. henne och barnet. jag önskar henne ett ljust liv.

men jag hatar henne. hatar att hon får vara så lycklig.

att hon kan skratta ovetandes.

jag unnar henne skratten.

men jag hatar henne.

ETT DAGSVERK

sitter i en skinnfåtölj på Farbror Alice. syster Elinan och Tommy (pojkvännen) jobbar idag och jag är sällskapsdam. har ätit en macka från subway och efter det försökt få upp kroppstemperaturen. uppdraget misslyckas och jag skakar fram värkar så pass allvarliga att jag får träningsvärk i armhålan.

ska samla kraft och gå hemåt snart. förhoppningsvis däckar jag i soffan under täcket. och nåde den som tänker sig att jag ska prestera idag.

SÖNDAG PÅ EN LÖRDAG

jag är bakfull.

detta har aldrig hänt förr.

fy fan va skönt.

NÄR ALLT KOMMER OMKRING

du kanske inte tror mig, men du tittar just nu på vad som var den lyckligaste stunden i mitt liv.