KÄNSLOSTORMAR KOMMER SNABBT

just nu är jag asförbannad. så asförbannad för att jag sitter här i min fåtölj med datorn i knät. inte med min bebis i knät. det är knäpptyst här hemma, daniel lagar middag och diesel ligger vid mina fötter och sover.

och min bebis är inte här.

jag är inte ledsen, bara arg.

så asförbannat arg.

orättvisa elaka dumma idiotiska meningslösa liv.

and still, life goes on like nothing ever happened.

faktiskt är det så.

Nils Arivd fattas mig hela tiden, magen är tom och hans säng står orörd bredvid min.

Varje morgon vaknar Daniel med en suck då han känner ensamheten komma. Att sakna och älska någon som var vid liv men aldrig fick leva. Någon som var halva mig och halva sin pappa. Livet för oss är precis på samma sätt som innan vi blev med barn - men ändå adrig detsamma igen.

All förväntan och längtan är nu sorg och ensamhet och oro.

Hela vårt hem andas vårt barn men han fanns aldrig här.

fortfarande asförbannad.

fortfarande alldeles ensam.