OCH NU ÄR DET SÅHÄR

iförrgår pratade jag med en fin kvinna som heter Kerstin. hon jobbar på Erikshjälpen här i stan och har följt mig så där på håll sedan dom öppnade second hand-butiken. hon är glad och duktig på att sprida bra energi omkring sig.

när vi stod där inne i butiken i tisdags så frågade hon mig om jag kan acceptera att Nils Arvid är död.

jag började gråta, så där tyst ni vet, och svarade nej.

hon fyllde då i tomrummet där mina ord borde varit och frågade: vågar du säga det? vågar du säga att du inte kan acceptera. att du inte kan leva med det?

om jag ska vara rak mot mig själv så vågar jag nog inte alltid det. vågar inte säga det högt och inte heller kan jag leva med att han är död.

jag är tvungen, för inget går att ändra. men jag kan inte leva med det.

jag lever mot att han är död.

jag fick nyligen veta att han var en frisk pojke. inget alls var hans fel. inte heller mitt. så hur ska jag kunna leva med något sådant?

denna Kerstin gav mig en sådan boost då hon visade mig att jag faktiskt inte alls behöver acceptera något. Livet är så här. Jag behöver bara veta att det är livet, och att jag är stark i min svaghet.

Jag kan inte leva med det, jag lever mot det.

Men jag vill leva. vill andas och vill föda sjuttio ungar.

och jag vill le och skratta och nån dag når jag gråter så kommer mina tårar inte vara för honom utan för andra ledsamheter, för så är livet.

och nu är det så här.