Ibland är det som om big håller mitt hjärta i sin hand.
Även om vårt förhållande är otroligt underbart och otroligt mysigt så finns det dalar.
Och denna gång är allt "tack vare mig". För att jag väljer att prioritera vänner, nära och kära under en veckas tid. Han straffar(egentligen är det fel av mig att säga straffa eftersom det inte är en uttalad dom utan snarare min pliktkänsla i förhållandet och mitt samvete) genom att inte vilja prata i telefon. Tråkigt. Fett tråkigt.
Jag känner mig stundtals fruktansvärd och stundtals minns jag mina ord *i slutändan har du bara dig själv*. Så jag tänker fortsätta gotta mig i att vara fab med mina vänner.
Och vara fab för min egen skull.
Jag är fab. Yepp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar