Ibland fylls tunnan över bredden.
Gråter så att mina kinder svider. Men det är inte synd om mig, jag är ju bara mänsklig.
En av mina bästa människor har det Fukked up nu och jag har tagit på mig mycket av smällen. Sen så bjuder livet på lagoma smällkarameller HELA tiden utan att jag behöver nämna vad.
Jag tror att dom som är involverade i dessa händelser ser mig som en egocentrisk person. Jag räds inte för att skrika ut eller gråta bort. Är det jantelagarna som får oss att bli frustrerade över dom människor som tar plats med sina ledsamheter?
Hur kan JAG tro JAG har någon rätt att bli sur, JAG är ju inte ens i närmsta svär?
Blä för att tro man inte är något.
Jag är något. Någon.
Är jävligt medveten om att i slutändan har jag bara mig själv, du kommer hugga mig i ryggen. Och jag är inte bitter över det, men jag är inte beredd på att hålla dig handen bara för att nöja dina sidor.
Ingen kommer tacka mig för att jag tar på mig dig, inte ens du kommer tacka mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar