Det är något märkligt med att nå botten. Den där känslan av hopp som klamrat sig fast i bröstet och pirret som smyger sig tillbaka.
Jag ligger på gräsmattan utanför sporthallen, mitt i vitsipps snåret. Förmodligen har ett dussin hundar pinkat in ett revir här den senaste veckan, men det rör mig inte ryggen.
Jag andas, jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar