Är det inte fascinerande hur en blomma kan ta sig igenom asfalt?
Trots, eller kanske tack vare dom senaste dagarnas totala panik och desperata beteende så står jag nu här med ett leende på vänster sida i bröstet och väntar på ybussen.
Jag är helt stabil just precis i detta nu.
Kanske är ångesten den bästa lösningen på att inse var jag vill vara och vem jag är.
Orkar inte med någon större analys.
Det räcker med att andas ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar