På torsdag går mitt gymkort ut. Och eftersom jag ÄN en gång märkt att mitt välbefinnande dalar, ja rent av dimper ner mot en depression så fort jag inte aktiverar kropp. För en lugn kropp ger mig ett relativt oneurotisk beteende.
Men det var inte min galenskap jag ville blogga om. Det var min big.
Jag är egentligen inte mycket för att hylla människor, speciellt inte ens sk partner bara pga dess existens. Actions speaks louder.
Men min big gav mig en good känsla idag.
Han tror på mig. På mig som människa. Han lever med alla maniska och galna ryck, han flämtar och steps up.
När jag för två veckor sedan avslöjade att jag önskar bli jurist så ler han lite, frågar mig intresserat varför och inom vilket område. Och han leder mig på vägen att jag varit optimistisk i min tidsplan. Men inte en gång fnyser han. Han låter mig spåna.
Sen vet ju kanske dom flesta att chansen att jag kommer viga ca 8 år åt studier, för tillfället känns aningen avlägset.
Men jag kan ju om jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar