Misslyckad. Misslyckat. Missanpassad. Missat.
Nja, riktigt så deppig är jag inte.
Men jag är besviken - på mig själv.
Jag sviken min big dessa dagar. Jag låter allt jag känner brusa ut över honom.
Eller de där var en lögn. Jag låter ilska flöda. Men min ångest, all panik-den som får mig att vrida huden på armen för att känna fysisk smärta istället... Dom känslorna döljer jag. Kanske för att han ändå inte... Ja... Vad skulle han göra? Varför begär jag inget? Men låter frustration finnas där som en ventil?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar