det är en fan-fuck-tastisk känlsa att veta att medans jag suttit hemma och gråtit så har andra funderat över vad som är felet med emma.
härligt. då vet jag ju att jag inte grät i onödan.
vet också att längtan och saknad är storheter.
just nu önskar jag mig henrik. har inte gjort det sedan länge sen. tillåter mig aldrig ens tänka hans namn egentligen, men just nu önskar jag han var här.
eller att hans hand var den jag ville hålla.
inte en enda gång, inte ens efter att jag lämnat honom så bad han mig att fundera på vad det var som var mitt fel. han lät mig aldrig ens vara destruktiv nog att gråta mig ner på knä i ursäkter för min existens.
dom människor jag just nu gjort orätt bad henrik mig att aldrig träffa mer, dom skulle aldrig släppa varandra sa han.
tror du han hade rätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar