känslorna utanpå. sådan är jag. tom låtit tatuera in det under hjärtat för att påminna mig om när det faktiskt är så att jag lägger för stort hjärta i att få allt ( dvs akutellt problem) bli bra.
sambolivet kan och blir emellanåt slentrianmässigt. man lessnar och önskar en paus, en annan värld - om ens för en dag.
där är big nu. men inte jag.
jag bryr mig egentligen inte så mycket om att vara själv. jag ser till att komma upp till ytan och andas på egen tid, vare sig det är på en timmes promenad eller då jag åker bort till någon vän över en helg.
men vi funkar inte lika.
han vill att jag lämnar lägenheten i morgon kväll. För tydligen har jag någon gång i något gräl sagt att det vore ett alternativ ifall vi behövde space.
men att känna sig oönskad hemma för att han ska få en kväll med grabbarna är inte my cup of tea.
my cup of tea vore att om han vill ha space så kan ha dra.
men å andra sidan känns inte denna lägenhet som min. inte min soffa, inte min bokhylla, inte min matta jag står på när jag kokar mitt te och inte kopp min jag dricker ur.
inte mitt. inte jag.
flyr bort i någon slags frenetisk sfär där jag skrubbar handfatet tills porslinet nötts och dammsugar mattan två gånger på rad.
varför tar jag känslorna på som om dom vore min rock?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar