då. då när hela världen var så underbar.
det svider i stygnen, en känsla som jag önskar inte kommer försvinna. stygnen är något slags band till Nils Arvid. dom är hans fel. fast inget fel utan egentligen något fantastiskt. hur han kunde göra mig illa fastän han gav mig det bästa jag nånsin kommer få.
livet är mänskans bästa tid.
sitter på knä framför datorn nere på Farbror Alice. hälsar på syster som jobbar, jag flyr in i hennes närvaro. hennes lugna lugn som får mig att andas lite lättare.
bilderna hittade jag på facet. från en regnig dag då jag och några av mina närmaste njöt av sånt där jag brukade kalla liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar