20091229

OCH SÅ VAR DET KVÄLL. OCH SÅ GRÅTER JAG.

var nära att ge upp idag.
kippade så hårt efter andan att jag föll ihop.
allt jag gör är som ett rop på hjälp jag inte behöver.
finns inget behov av att bli stöttad eller bli förstådd.
samma gång är allt jag behöver en famn och ögon som berättar att jag inte är nära galenskap.
varje dag blir sämre.
varje gång jag blundar och ser hur mina minnen av mitt barn redan börjar suddas ut så sträcker sig ilskan ännu längre.
anstränger mig hårt, jag kisar och försöker se hur runda hans små kinder var.
eller om han hade små knubbiga veck vid händer och fötter.
ju mer jag försöker se desto mer ifrågasätter jag mina minnen.
så då blundar jag inte. jag försöker att inte se honom för jag är rädd att han inte finns i mig.
och om ni kunde veta den smärta det är att sätta dessa tanker på pränt. att se att den verklighet som rinner ner för mina kinder faktiskt kan beskrivas i ord. fastän inte alls.


Inga kommentarer: