så nu har jag ingen ork kvar. all energi sugs fort ut, fast jag märker det inte förrän efteråt, som nu.
gick in till syster Elinan som jobbar på Alice bara känna av hennes närhet en stund.
ska ta bilen hem och lägga mig i sängen för att få gråta lite.
befria mig själv från allt som trycker på.
i kväll ska jag gå upp till Nils Arvid och prata om hur jag längtar och saknar.
vissa gånger är det som att jag ser hur andra ler och lever, jag rättar in mig i det sociala spelet och försöker bli en spegel av vad dom visar mig. en nick, ett skratt och vardagliga gester eller meningar.
men inget är på riktigt.
jag kan visa inlevelse och vara genuint omtänksam, men oftast så faller jag bort från vad som förut var verklighet och nu bara är min sorg.
inget jag skriver är särskilt enkelt eller någorlunda glatt.
tunga gråa svarta ord som smattar på tangenterna.
men det är bokstäver som just nu fångar delar av min vardag, det som jag vill föreviga.
det är viktigt att visa att det är svårt. det är hårt och omänskligt att vara med om det mänskliga. att födas och dö. eller att stå bredvid.
3 kommentarer:
jag sörjer så fruktansvärt med dig vill jag att du ska veta ...
Ofta när jag tittar på min son tänker jag på dig . Jag känner dig inte...har aldrig träffat dig...men jag känner med dig . Och jag beundrar hur du kämpar .
du får mig att gråta.
fast det är skönt, på ett obeskrvligt vis.
jag kämpar ibland för mycket med min sorg, med att försöka bli "någon" igen. tror att det hädanefter kommer att finnas ett före och ett efter Nils Arvid.
tack för orden. det är stöd oavsett om jag vet vem du är eller inte.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, för jag blir så ledsen för din förlorade lycka! Jag vill bara be om ursäkt för mig och mitt barn, för att han finns. Men jag kan inte säga förlåt ändå, för att jag fick ha min son, för det ger inte dig din son tillbaka. Du är så stark Emma! Så fruktansvärt stark, ändå!
Skicka en kommentar