Det är som att jag går framåt fast bakåt i tid.
För varje stund jag inte låter mig sörja så trampar jag raskt fram.
Sen stannar jag till, vänder mig om. Önskar jag var där bak igen. Det smärtar att smärtan blir uthärdligare. Den är inte uthärdlig. Men den är uthärdligare. Än då. Än förr.
Än för alldeles en stund sedan.
Mina dagar nu vänds ut och in. Jag jobbar mår dåligt över nödvändiga utgifter jobbar umgås snurrar tränar
En rasande fart utan riktig sömn och ro. Så jag nöter bort ledsamheten mer och mer.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar