Nature is a hore.
And I don't know what it means.
När jag i förtvivlan och nästan ren galenskap blåkör. Med musiken så högt att inget annat hörs. Motor går på högvarv.
Men allt som skrålar är hårda ord av döda artister.
I den där galenskapen kör jag fort till min pojke.
Ställer bilen på tomgång.
Parkeringsplatsen är en anhalt.
Jag försöker kedja lös mig.
Hitta bort alla jävla sårande tankar.
Svek.
Idiotiskt memoryspel påhittat av mig själv.
När andra trampat rakt över mig.
Eller, jag skjuter ifrån mig. Jag trampade själv.
Den där förbannade älskheten jag bär alldeles för nära. Han. Älskheten. Daniel.
Som jag avgudar och njuter. Som jag dras. Som jag längtar och låter mig längtas.
Och hur han älskar mig för mycket.
De där sveket.
Som nu betalar ett allt för stort pris.
Och kanske morgonen bjuder på inget av ovanstående. Då är det borta.
Allt detta kommer vara en överdriven reaktion.
Och.
Han älskar mig för mycket.
De är det som bränner.
Inget annat.
Mycket.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar