aldrig aldrig ensam.
alltid ensam här.
igår delades dagen i många delar.
och slutade i pizzakoma efter middag hos fina maria o niklas o nikita.
däremellan alla delarna så slutade nästan hjärtat att slå.
rädslan att mitt barn kommer dö ifrån mig igen stärktes.
och för var dag som går blir jag än mer en hök.
vissa stunder är det det enda jag kan tänka. och känna.
jag klämmer och pratar och stutsar för att mitt lilla barn ska förstå att den tamejtusan måste röra sig konstant.
inget kommer nånsin bli sig likt.
vissa gånger bär allt det hemska överhanden.
och själen tar en suck. en paus.
så sorgligt och ändå så enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar