tryhandleme

I 34 minuter har jag stirrat på taket från golvet.
Lagt ut en rosaröd stickig filt och ovanpå den lagt mig själv.
Raklång.
Glott på magen.
Och med händerna på magen.
Kallsvettats.
Sprungit in mot toaletten och kaskaspytt.
Hällt i mig kallt vatten.
Hoppat.
Försökt lägga mig på magen.

Nu. 34 minuter senare.
Då, under tiden. Min enda tanke min enda känsla. Att om den här bebisen dör vill jag inte leva längre. Jag kommer inte klara att tappa två barn.
Jag insåg det i den tysta paniken.
För det är tyst här inne.
Hör bara mina egna hyperandningar.
Nu. 34 minuter senare så kände jag bebisen.
Hur den bufflade runt.
Men jag litar inte.

Och det gör så oerhört ont att bära på all rädsla. Veta att mitt barn dog.
Och att detta barn kan dö.
Och jag kan inget göra.



- Posted using BlogPress from my iPhone