Hoppas det är mina hormoner som är kocko. Som försöker bli okocko.
För jag glömmer folk och platser och minnen.
För jag stänger in mig i trånga tysta rum och lyssnar på mina andetag.
För jag undrar om jag var galen som skaffade barn och avsa mig min egenhet.
För tårar som vägrar rinna.
För alltför högljudda skratt.
För lyckliga rus i duschen och panikslagna promenader längs isiga trottoarkanter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar