OH BUT KILL ME

idag var det nära. så nära en meltdown jag kommit på dessa två veckor. ja, det är två veckor och 7.5 timmar sedan. för första gången i mitt liv har jag någon slags inre klocka som hela tiden bankar mig i brösten, för varje minut som går och för varje steg jag tar.

satt i dag med Daniel på Waynes. på samma sätt som vi gjort alla åren vi bott i härnösand, med våra datorer och kallt kaffe och mycket mjölk och DN. och så kommer dom - mammorna. fina fräscha nyblivna mammor med sina små liv. skratt och joddel och kramar och pussar och så brister det.

jag klär på mig, känner mig tvungen att gå. behöver ta mig hem till Diesel, behöver äta mat. har suttit vid bordet mittemot alla mammor i en halvtimme, mer klarar jag inte.

börjar skaka, får inte ens på mig kappan. Daniel tar ett stadigt tag om min hand och vi går.

och nu kan jag inte sluta vara arg.